Att offra

Många har drömmar, även jag. Det vore coolt om jag kunde producera musik till Jay-Z eller Beyonce. Men det är bara fantasi, jag har inte planerat dit. Så länge man fantiserar så ser man bara på ens TV-kanal i huvet, ibland kan det va skönt men ibland kan man fastna i meningslöst tittande.

Vad har det här med träning och kropp att göra då? För att skapa den kropp du drömmer om kräver det att du planerar, tänker och gör det som krävs. Om det vore så enkelt som att önska sig ner 10kg eller bygga 10kg muskler genom att tänka på det så skulle alla va vältränade och smala. Så är det ju inte.

Quick fix? Tokbanta? Visst det funkar men ju snabbare man förlorar något ju snabbare kommer det tillbaka. Jag orkar inte med folk som bara vill dit NU. ”Orka tänka!” 

Det kommer inte att hända. 

Trycker du steroider så visst ökar du säkert fort, men om du inte har tänkt att bli missbrukare av kanyler och piller resten av livet så fungerar ju det inte i längden och det är det enda jag bryr mig om numera. Vad som fungerar i längden och det som ger mest bang for the buck.

 

Träna sönder dig, svält som en tok och det funkar kanske på kort sikt. Sen är du där, trasig mentalt och fysiskt och snart är du tillbaka i samma gamla vanor för att du valde en så extrem livsstil som du inte kunde byta till.

Vill du gå ner i vikt? Låt bli att äta kladdkakan och caffe latten på 800kcal(ok jag har ingen aning vad folk fikar med lol). Man kan helt enkelt inte vinna något i längden utan att offra något för stunden och i slutändan handlar det om vad som gör en motiverad, vad som gör dig eld och lågor. Om det är så svårt att låta bli att överäta kanske inte viktnedgång är så jävla viktigt, de flesta stannar inte ens upp och tänker till om det de känner och tänker är viktigt. Ska lägga till att aptit/hunger inte är så fånigt lätt som självdisciplin, handlar om genetik och hormoner här också.

När jag ser tillbaka på mitt gamla liv så är det en så sjukt extremt det jag har gjort. Det var inte ens längesen, började ju gå promenader december 2003 med farsan mitt ute i vintern med meterdjup snö ute i skogen. Helt otränad, fet och jag bara hatade motion innan dess. Minst 1/3 av dagarna spenderades tillsammans med tvspel(var jag i skolan tänkte jag på tvspel eller snackade om det me kompisar) och resten av dygnet småkäka jag och sov(högst oregelbundet och dåligt). Jag skolkade i princip från alla idrottslektioner och när jag var med var ja i ”promenadgruppen” oftast. Hade inga planer att bli ”kroppsbyggare” eller vad ja ska kalla mig idag, kallar mig hellre vältränad än det eftersom byggare är så synonymt i vardagligt tal med steroidbruk(ja jag är ren, aldrig brukat AAS).

Är något viktigt nog att göra så kan man göra det, att satsa på något extremt(som i mitt fall blev en byggarliknande kropp) redan från början är bara knäppt och idioti tycker jag(det kräver oftast ett eremit-liknande liv, knappast hälsosamt). 

Man ska tänka över vad som är viktigt för en, sätta upp delmål och långsiktiga mål. Sedan tar man reda på vad som behövs och sedan gör man det som krävs! Jag har ju i princip halkat in på ett bananskal och gjort det som jag känt jag varit bra på, sen har jag läst i många tusen timmar(inte någon överdrift) och har lärt mig från alla misstag(många har jag gjort).

Så är det värt att offra det du tänkt att offra? Kanske bör du stanna upp i dagens stress och bara tänka till en stund, kanske t.om skriva ner dina tankar.

That is all.

/Rory