Att offra

Många har drömmar, även jag. Det vore coolt om jag kunde producera musik till Jay-Z eller Beyonce. Men det är bara fantasi, jag har inte planerat dit. Så länge man fantiserar så ser man bara på ens TV-kanal i huvet, ibland kan det va skönt men ibland kan man fastna i meningslöst tittande.

Vad har det här med träning och kropp att göra då? För att skapa den kropp du drömmer om kräver det att du planerar, tänker och gör det som krävs. Om det vore så enkelt som att önska sig ner 10kg eller bygga 10kg muskler genom att tänka på det så skulle alla va vältränade och smala. Så är det ju inte.

Quick fix? Tokbanta? Visst det funkar men ju snabbare man förlorar något ju snabbare kommer det tillbaka. Jag orkar inte med folk som bara vill dit NU. ”Orka tänka!” 

Det kommer inte att hända. 

Trycker du steroider så visst ökar du säkert fort, men om du inte har tänkt att bli missbrukare av kanyler och piller resten av livet så fungerar ju det inte i längden och det är det enda jag bryr mig om numera. Vad som fungerar i längden och det som ger mest bang for the buck.

 

Träna sönder dig, svält som en tok och det funkar kanske på kort sikt. Sen är du där, trasig mentalt och fysiskt och snart är du tillbaka i samma gamla vanor för att du valde en så extrem livsstil som du inte kunde byta till.

Vill du gå ner i vikt? Låt bli att äta kladdkakan och caffe latten på 800kcal(ok jag har ingen aning vad folk fikar med lol). Man kan helt enkelt inte vinna något i längden utan att offra något för stunden och i slutändan handlar det om vad som gör en motiverad, vad som gör dig eld och lågor. Om det är så svårt att låta bli att överäta kanske inte viktnedgång är så jävla viktigt, de flesta stannar inte ens upp och tänker till om det de känner och tänker är viktigt. Ska lägga till att aptit/hunger inte är så fånigt lätt som självdisciplin, handlar om genetik och hormoner här också.

När jag ser tillbaka på mitt gamla liv så är det en så sjukt extremt det jag har gjort. Det var inte ens längesen, började ju gå promenader december 2003 med farsan mitt ute i vintern med meterdjup snö ute i skogen. Helt otränad, fet och jag bara hatade motion innan dess. Minst 1/3 av dagarna spenderades tillsammans med tvspel(var jag i skolan tänkte jag på tvspel eller snackade om det me kompisar) och resten av dygnet småkäka jag och sov(högst oregelbundet och dåligt). Jag skolkade i princip från alla idrottslektioner och när jag var med var ja i ”promenadgruppen” oftast. Hade inga planer att bli ”kroppsbyggare” eller vad ja ska kalla mig idag, kallar mig hellre vältränad än det eftersom byggare är så synonymt i vardagligt tal med steroidbruk(ja jag är ren, aldrig brukat AAS).

Är något viktigt nog att göra så kan man göra det, att satsa på något extremt(som i mitt fall blev en byggarliknande kropp) redan från början är bara knäppt och idioti tycker jag(det kräver oftast ett eremit-liknande liv, knappast hälsosamt). 

Man ska tänka över vad som är viktigt för en, sätta upp delmål och långsiktiga mål. Sedan tar man reda på vad som behövs och sedan gör man det som krävs! Jag har ju i princip halkat in på ett bananskal och gjort det som jag känt jag varit bra på, sen har jag läst i många tusen timmar(inte någon överdrift) och har lärt mig från alla misstag(många har jag gjort).

Så är det värt att offra det du tänkt att offra? Kanske bör du stanna upp i dagens stress och bara tänka till en stund, kanske t.om skriva ner dina tankar.

That is all.

/Rory

Kost och humör

Mina erfarenheter är att kosten har en enorm påverkan på ens livskvalité och humör. Jag är mer eller mindre nästan alltid i ”diet-mode”, dvs jag är i ett måttligt svältande tillstånd. Inget farligt i sig, det är så man förlorar kroppsfett och det är ett nödvändigt ont om man vill se awesome ut naken :D. Mental skada från att ha varit en fattie-boy.

Är det nåt jag förstår så är det humörsvängningar och hur ofattbart mycket kost, träning, ja i princip hela ens livsstil påverkar ens humör.

Jag kan omöjligt sammanfatta ALLA mina erfarenheter men i ca en vecka har jag legat på kcal-balans eller på överskott vissa dagar(samma matvaror som under dietandet dock för de mesta). Överskottet har dock mest varit kolhydrat, inte ahlgrens bilar eller skumbananer(okej lite då) utan mest stärkelse i form av ärtsoppa, havregryn, musli och såna grejer och jag har märkt att mitt humör varit ovanligt nere. Känns helt ologiskt, svältande är plågsamt i längden men måttliga överskott/kcal-balans borde inte göra så här mycket tycker jag?

Enda skillnaden sen lite över en vecka tillbaka är att ja käkar mer, negativa tankar har inte ökat och jag har t.om jobbat mycket mentalt med mig själv senaste månaden utöver det vanliga(försöker bli mer zen, google it!). Men hela veckan har det liksom legat ett dimmigt väder över mitt humör som influerar varenda tanke och känsla i princip.

Jag har mina hyfsat vetenskapliga teorier kring vad som kan ha bidragit till detta. Glukos(blodsocker, bl.a stärkelse-kolhydrat omvandlas till det) har någonting med ökad serotonin-mängd i hjärnan som är en känd signalsubstans som reglerar humör och vakenhet. Överskott av serotonin i hjärnan har jag för mig kan göra en extremt trött och för mig skumt nog hungrigare. Inte sugen på godis utan dagen/dagarna efter kolhydrats-överskott känns det som jag behöver äta mer mat vilket jag vet att ja inte behöver kcal-mässigt.

Inte alls någon expert på ämnet men ja vet att min proteinrika föda ger mig mycket av bl.a aminosyran tryptofan som omvandlas till serotonin också. Oavsett så mår jag mycket bättre på högt protein-intag o lagomt med kolisar. Ska inte försöka va för vetenskaplig för neurologi är så ofattbart komplicerat att jag inte ens orkar djupdyka i det ordentligt. En del mår bättre på ena dieten medans den andra på mår piss. Jag mår värdelöst på inga carbs(och högt protein-intag, på lägre så går ja in i ketos och är milt euforisk konstant), bäst på lagom mängd men ligger ja på för högt en längre period blir ja bara sömnig och mår sämre. 

Fettet verkar inte göra nånting för mig humörsmässigt mer än att för fettsnål kost smakar plywood och för mycket gör mig fet. Lagom mängd håller mig mättare lite längre men i princip äter ja nog rätt lite fett, gissar kanske på 15-30% nånstans. Ibland lite högre om ja lessnar på min rätt fettsnåla kost, då blir det mindre kolhydrat också. Kanske värt att skriva en journal över vad ja äter och hur mycket aktivitet jag har så ja kan pricka rätt med kost och träning för optimalt humör. 

Högt protein-intag(minst 3g/kg för mig) verkar va melodin som funkar bäst för mig och måttligt med kolhydrat och refeeds vid behov.

Kommer inte på något mer att skriva just nu men det är helt klart ett intressant ämne, att mat kan påverka humöret så mycket.

http://www.faqs.org/nutrition/Met-Obe/Mood-Food-Relationships.html

central governor theory teaser - uppdatering

edit: läst på en hel del om fenomenet och inga vetenskapliga bevis finns. Näst intill X-files material detta! Framtiden får utvisa om det är bullshit eller fo reel.

Har lyssnat lite på den här podcasten nyss där de snackar om en otroligt fascinerande hjärnkrets(teori än dock, inga bevis för att den existerar än) som begränsar mänsklig prestation. Tänker inte gå in mer än så just nu, är bara tvungen att skriva av mig lite då jag är helt hyper angående den här teorin(som för mig är totalt ny, det är sällan jag lär mig något fundamentalt nytt).

Får se om ja får ihop nog med material och egna teorier(har en hel del här, största anledningen till att jag blev så hooked på den här vetenskapliga teorin) så det blir en hel artikel. Teaser som sagt!

Antingen ser ni artikeln någon kommande dag men annars så får det här bara vara en teaser(bara att lyssna på podcasten, den handlar om mänskliga gränser).

Länk till sidan: http://www.wnyc.org/shows/radiolab/

Mvh Rory

2 böcker jag rekommenderar för dietare/bantare

Den första jag rekommenderar heter "The Rapid Fat Loss Handbook" och är i princip en bok om hur man krasch-dietar(dvs du vill förlora MAXIMALT med kroppsfett på så kort tid som möjligt) på ett vetenskapligt sätt. Lyle Mcdondald(författaren) är den absolut mest kända författaren för de som hängt på internet och har lärt sig hur man dietar och lyckas(jag har gjort så mycket fel genom åren, hade det inte varit för Lyle hade jag inte varit där jag är idag kroppsmässigt och mentalt).


Jag tror den är relativt lättläst för de oinsatta(lite grundkunskaper underlättar dock) och poängen med boken är vad alla med smått överviktiga(vad nu det är) vill ha. Extrem fettförlust och med denna dieten behåller man troligtvis så mycket muskler man kan göra(dvs om du tränar som boken förespråkar, tungt med låg träningsvolym). Dieten fungerar nog allra bäst för de som är tokfeta, tänk dig sumo eller sumo-light.

Det här är inget för den som inte har självdisciplin, det är en extremt tuff diet som jag själv har kört 2-3ggr under korta perioder när jag fuckat upp och hetsätit upp mig i vikt.

Här är lite mer information om boken:
http://www.bodyrecomposition.com/the-rapid-fat-loss-handbook
http://www.bodyrecomposition.com/fat-loss/is-rapid-fat-loss-right-for-you.html

 

Den andra boken jag rekommenderar är "A guide to flexible dieting" som är en bok om de psykologiska aspekterna av diet och livsförändringar(man måste iaf behålla några av beteendena från den nya dieten om man vill behålla sin nya kropp). Boken är lättläst och innehåller inte extremt mycket vetenskapstermer vilket gör den enkel för de flesta. Mentala aspekten glöms alltid bort när det egentligen är den absolut mest viktiga när det kommer till dietande då det är du och din hjärna som måste göra dom här förändringarna. Lyle går igenom varför folk misslyckas med dieter och sväller upp som ballonger efter bantningen är över, det har med en alltför perfektionistisk attityd till dietande(dvs bara kortsiktigt tänkande). Det var tack vare den här boken jag tog mig i extrem form(extrem för mig iaf) för första gången 2009(jag började med träning och dietande 2004 och med väldigt kortvariga resultat kroppsfettmässigt).

Lyle ger praktiska tips och upplägg både för s.k "free meals" som egentligen bara är en måltid som tillåter dig att äta vad du vill under en kort tid(inte för extrem måltid, detaljerna står i boken) och s.k "structured refeeds" som i princip är extrem/måttlig överätning av kolhydrat(nu får alla low-carb anhängare hjärtattack) och då primärt av stärkelse a la potatis, bröd, pasta osv. Lite sockergodis är okej men för mycket skapar problem när de kommer till fettuppgång under överätandet(fruktos i övermängd är boven här). Anledningen till att man kan komma undan med överätning av stärkelse-kolhydrat är att vi lagrar kolhydrater i muskelmassa och levern(fruktos får bara plats här dock) och är man relativt eller helt tömd kan man överstiga ens dagliga energiförbrukning med många tusen kcal och ändå inte öka märkbart i fett(finns vissa undantag vilket Lyle går igenom i boken).

Dom här två böckerna ger en grym kombination för de som vill förlora kroppsfett snabbt och behålla vett och må hyfsat bra överlag.

Lite info om boken:

http://www.bodyrecomposition.com/fat-loss/flexible-versus-rigid-dieting.html

http://www.bodyrecomposition.com/a-guide-to-flexible-dieting

Här är Martin Berkhans produkt-recensioner som inspirerade detta inlägg. Det kan finnas annat intressant för den kroppsintresserade här: http://leangains.blogspot.com/search/label/Product%20Reviews

That is all :) 

Mvh Rory

Lite personligt tjöt

Orkar inte skapa en blogg till bara för att skriva av mig lite. Som jag har nämnt i min presentation så har jag aspergers(mentalt handikapp med social problematik i samma kategori som autism) vilket är jobbigt. Jag har ju haft det i hela mitt liv förstås men det var inte förrän några månader sen jag fick diagnosen officiellt genom test som var utspridda över två dagar(tuffaste jag någonsin har gjort mentalt på så komprimerad tid).

Något som jag har enorma problem med är att se folk i ögonen, jag litar på väldigt få människor och jag antar att de tänker det värsta om mig. En annan grej är att jag har ensidiga intressen vilket gör mig socialt avvikande då jag tycker ytligare ämnen är rätt ointressanta att prata om. Perfektionism är något annat som plågar mig dagligen, det är otroligt svårt att bli en måttligare människa. Har säkert en hel del o göra med att jag kämpat så enormt i mitt liv för att bara kunna passa in i sociala sammanhang.

Att bibehålla sociala relationer är också ett enormt problem för mig då de ofta inte har samma intressen som jag och jag tenderar att vara för mig själv, läser om vetenskap, psykologi, chattar, ljudböcker etc. Jag tror nog jag uppfattas som väldigt ointresserad av sociala relationer men det är jag inte, det är bara att jag så extremt sällan känner samhörighet med andra människor om jag inte är berusad.

Nåja, nu orkar jag inte skriva mer för stunden. Går ju alltid att skriva fler inlägg om jag kommer på något mer.

/Rory - Professor Sparrs